Premiär på YouTube

Lärandet är viktigt. För mig. Att i debatt med andra - och mig själv - söka sanningen inåt. Att förstå vad begreppet "vara ärlig mot mig själv" betyder. Självbedrägeriet lurar - lura självbedrägeriet. Jantelagen säger att jag är obetydlig och ska inse och leva därefter i ödmjukhet. Egot vill ha kickar i strålkastarljuset och förstår inte varför jag inte ständigt bländas av framgången ljus. 

Jag tror skådespelaren genom utbildning och växande erfarenhet får med sig bra verktyg att finna sanningen om sig själv och därmed kunna uppnå ärlighet i kommunikationen inåt. Den religiöse har det ju lätt, eftersom där alltid Gud eller Profeten är överordnad jaget. Politikern har det svårare, eftersom idealen och sanningen ska övertyga väljare på  demokratimässan vart fjärde år och däremellan ska hon eller han delta i beslutsfattande som inte alltid ligger i linje med den egna ideologin. Med sanningen inåt. Yrkespolitiker - ja, för dem är det ju ett jobb. För fritidspolitikern skulle ideologin kunna ställa till problem genom allt kompromissande och alla halva löften som ligger till grund för att komma makten nära. 

Något mera konkret nu:

Jag blev inbjuden att vara med på ett möte i det som en gång var Servicehuset på Malmvägen här i Sollentuna. Med energi och handlingskraft från de intensivt politiska åren i slutet av 1960-talet och beslut om miljonprogrammet och make love not war och kollektivboende i olika former blev det av. Idéer hämtades bl.a. från le Corbusier

Hur många projekt har inte startats i detta väldiga komplex. Hur mycket tröstlöshet och uppgivenhet har producerats när idéer fallit till marken. Stupstockarna har sett olika ut. Just nu känns det mindre intressant att granska misstagen. 

Jag går aldrig någonstans utan en kamera eller två. Igår kom de till användning. Vid två tillfällen. När jag gick in i gamla huvudingången Malmvägen 12, stod ett litet gäng killa där och snackade. 

- Ahhh ropade en, kan väl ha varit runt 15, 16 år... Du är tvSollentuna va....... 

I mig händer två saker när jag "avslöjas" av flickor och pojkar just på det här sättet, för det händer ofta. Första reaktionen: Va? Tittar HON eller HAN på LOKAL-TV? Andra: Lycka och en överväldigande känsla av att vara priviligierad och få vara vuxen. Att få berätta om Sollentuna, demokrati och gemenskap och ha så spännande och viktig publik. 

Vi började prata och - rätt som det var hade jag kameran uppe och ett par av killarna började rappa. Det blev något. Och några timmar senare låg filmen på YouTube, för det hade jag lovat. Det var första gången jag egenhändigt laddade upp ett program på YT och fick alltså igår vara med om att lägga ännu en ny kunskap till sortimentet. 

Så själva mötet. Det handlar än en gång om att försöka starta en process. Eller att hålla en rörelse igång. Upp med kameran. En liten, liten billig sak med inbyggd mikrofon. Jag tittade i sökaren och lyssnade. "Har jag inte filmat det här tio, tjugo gånger tidigare"? Jovisst. Och vad blev det? Ingenting. Ibland större motsättningar och mera ilska och irritation efteråt än innan. Men...igår kändes det annorlunda. Jag ska redigera mitt reportage. Det kommer på YouTube, i kabel-tv i Sollentuna och på www.tvsollentuna.se 

Jag är en obotlig optimist, vilket jag trivs med och tar risken att fortsätta att vara. Mötet på Malmvägen var laddat med energi OCH med politisk kraft och till och med en möjlig, ekonomisk bas. Blandad grupp med representaner för många föreningar och intressen. Skönt. Bra dag. Och kul med Malmvägenbarnen, som de ville kalla sig på YouTube.