Kris i demokratibranschen

Nej, jag är inte alls säker på att rubriken klurar iväg åt det håll jag skriver. Men att den pekar åt det paradoxala tycks vara säkerställt.

Ämnet är politiker och tjänstemän och medborgare och journalister. Har jag varit inne på det förut?

Lokala makthavare som fått vara ifred länge - läs sluppit journalister - blir högröda i ansiktet oavsett politisk färg. Dörrar stängs. "Jag ser ingen möjlighet att ställa upp". Man försöker värja sig.

Det är inte ovanligt att uppleva fullständigt förvirrade politiska representanter och makthavande tjänstemän på andra sidan intervjubordet. Naturligtvis uppfriskande, eftersom många trampar snett och ger svar som inte var meningen skulle komma över deras läppar.

Vilket ansvar har journalisten i sammanhanget. Min tro - och min erfarenhet - säger att journalisten helst ska vara eremit, singel och nått bortom karriäråldern. Lokaljournalisten ska vara noga och pedagogisk och vara god berättare. Hon eller han står utanför alla lokala föreningar och esoteriska grupperingar. Korruption på vänskaplig basis är i Sverige säkert vanligare än att ta betalt för att skriva eller inte skriva. Prata eller inte prata. Journalisten gör sig av med sina vänner - eller har dem väl utanför de sfärer hon eller han ska bevaka.

Tufft? Omöjligt? Kanske det. Men, hur ska jag annars undgå påverkan? Jag har heltidsjobb med att rensa undan så mycket som möjligt av värderingar, förutfattade meningar, rasism, främlingsfientlighet som försöker påverka mig ända in i det skapande och levererande ögonblicket. Intellektet får vässas och syna känslorna vartefter de dyker upp. Riktigt svårt blir det när "Den Onde, Den Gode och - den Fule" radar upp sig för identifiering. Det är ingen tvekan om vem som är Den Gode, det är förstås jag! Den Onde är också tydlig: Den korrumperade politikern, den myglande tjänstemannen, den falske kollegan; jovisst har journalister också uppgiften att granska varandra. Men - hur många gör det? Den Fule är förpackningen av allt som inte är objektivt. Allt som styr mottagarnas tankar åt ett håll jag själv bestämt. Den Fule är min huvudmotståndare. Men, numera går vi mest vänskapsmatcher. När någon ur min publik säger:

- Varför nitade du inte den dumma d-ln? Då vet jag att Den Fule inte fick chansen. Min uppgift som journalist är inta manipulera och 'nita'. Den är att visa upp och ge fakta. Sedan ska mottagaren ta ställning.