Ett barnbarn fyller två år denna söndag. Många glada barn och vuxna på liten yta. Hög stämning och ljudnivå. Mitt drag av eremit bromsar alltid lusten att bege mig ut i sociala sammanhang. Den självvalda ensamhetens lyx överträffar det mesta. När jag väl är på plats i stojet händer alltid - ja, verkligen alltid - något som jag får med mig hem. Idag kom vi att tala om en replik som min yngste son fällde i telefon när han hörde av sig efter några dagars tystnad:
- Här ringer den förlorade sonen, sa han..
Idag frågade jag honom: Varför använde du det uttrycket?
- Därför att du har sagt det nån gång, ungefär..."Jaha, är det den förlorade sonen som hör av sig?" typ...
Därifrån kom ett sällskap som befann sig inom hörhåll - dvs ett par kvadratmeter med tanke på sorlnivån - in på analysen. Skillnaden mellan tomma ord och fyllda. "Den förlorade sonen" i bibeln är det förstås jag kopplar till. Läst av pappa Torsten så många gånger där i Ingarö, S:ta Clara och Björkhagens kyrkor och predikad över från predikstolarna. Tre ord ger bilden av den förlåtande föräldern som trots att sonen varit på rymmen och till och med försnillat det arv han krävt ut i förskott ställer till en jättestor och dyr välkomstfest när han kommer tillbaka. Av de skötsamma bröderna som stannat hemma bakas en moralkaka som fördöms av den glade, vidsynte och förlåtande fadern. Tre ord.
På hemvägen tänkte jag som jag gjort rätt mycket under senare år. Stigmat att vara prästson i en landsortsförsamling var tydligt. Jag passade aldrig in i rollen. Jag ville inte vara prästson. Långt senare växer istället fram en glädje över en sorts bildning som följde med. Dessa eviga texter som lästes och lästes... Musiken... När kantor Martin Johansson blåste på för fullt i Postludium av Bach, i S:ta Clara kyrka, då skulle man vara bra hårdhudad om inte håret reste sig på armarna. Eller körverken med stor orkester under advent. Jag inser nu att jag, trots att jag oftast satt och längtade någon annan stans, på något sätt fick del av ett kulturarv. Brännmärket har läkt ut. Att pappa Torsten i familjekretsen också läste högt ur favorittidningen Grönköpings Veckoblad ska inte heller underskattas som när jag funderar över vad som formade min karaktär och syn på livet.
Nej, jag blev aldrig vad man kallar religiös. Tron är vars och ens personliga fråga. Kärleksbudskapet i Nya Testamentet är imponerande. Jesus en gestalt med märkliga egenskaper och så Fader Gud som är snar till att förlåta vissa men ställa till rent omänskliga saker för människor som INTE tror... Njae.
- Jag tror, jag tror, jag tror, jag tror, sa gumman och steg ur båten mitt ute på sjön. Och så sjönk hon i havets djup men flöt upp som en kork och skrek:
- Var det inte det jag trodde!!
En av de kortisar som pappa Torsten älskade att berätta. Ofta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar