Det kan tyckas som om denna sedan urminnes tider kända sanning skulle utlösa kloka, förebyggande insatser. Att socialpolitiken inriktades på att inte så många ofödda skulle behöva utveckla psykiatriska och fysiska handikapp och bizarra överlevnadsstrategier.
Men utredningar som visar det självklara fortsätter att komma och - arkiveras. Enreprenören i mig ser att lösningen är en total satsning på blivande föräldrar, nyblivna föräldrar och barn, barn och föräldrar i förskoleålder o.s.v. Ingen blivande förälder som behöver och efterfrågar samhällets service och support ska få nej. Kunskapen finns. Engagerade inom vården finns. Men, utredningar kommer och går. Kommer och går.
Tusentals barn mår mycket dåligt bara här i vår välmående kommun. Av någon sorts adminstrativa, eller vad det kan vara, skäl samlas de under skylten: De glömda Barnen. Det finns ett eller två i varje barngrupp och skolklass. Kommunens välvilja omfattar säkert också dessa barn och familjer, men den målmedvetna storsatsningen som på ett avgörande sätt skulle förändra levnads- och uppväxtvillkor för dem vi glömt, finns det inga planer för. Konsekvensen är att brandkårsutryckningarna blir fler eftersom det ur gruppen glömda barn rekryteras knarkare, våldsmän och allmänt farliga karaktärer.
Jag lyfter blicken från skärmen och tittar ut över en blekt vårblå himmel. Det blir en fin dag. Min uppgift är att förvalta den väl. Det brukar jag tänka varje morgon. Och så brukar jag - om jag hinner innan jag somnar på kvällen - fundera över vad dagen som gick hade med sig. Vad jag gjorde. En liten inre resultat- och balansräkning. Fast DET var en dålig metafor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar