Längre in i det esoteriska

För nytillkomna läsare. Läs lite om det esoteriska här.

I orkanen av förskräckelse över en girig, överbetald bonusklass, finns korn av viktigheter. Folksams ägarrepresentant Carina Lundberg Markow talar i ett av tidernas bästa Agenda SVT2 om "elitens lojalitet". Har man upptagits i eliten befäster den välkomnande omfamningen en ömsesidig lojalitetsförklaring.

"Nu är du inne. Här gäller i första hand lojalitet inåt. Regelverket förstår du efterhand. Du blir rikt belönad för din lojalitet - ohjälpligt utstött och förtappad om du sviker".

- Har man passerat vissa gränser och varit alltför apart, då är man körd, säger Carina Lundberg Markow. Du åker ut från den inre cirkeln för det är väldigt viktigt att hålla ihop makten också. /vissa kortningar och sammanfattningar av bloggarn/

Jag tror det är viktigt att förstå maktens esoteriska dimension. Här demonstreras journalisternas och det fria ordets betydelse. Här behövs hänsynslös rak och ärliga journalistik för att ta fram det gömda. Tack Agenda.

På medborgaren ligger ansvaret att inte vända inblickarna i maktens skumrask till förakt. I föraktet för politiker, fackliga företrädare och näringslivstoppar bor den energi som driver demokratins dödgrävare. Ett dilemma.

Vad sker i det som synes ske?

Har jag varit inne på det här med "det esoteriska" förut... Minns inte. Det tål att hålla i minnet. Ordet. Begreppet. "Det som sker bakom det som synes ske..." Den Hemliga Kunskapen, som den märkliga och inflytelserika Mme Helena Pavlona Blavatsky ägnade sitt liv åt att beskriva. Hon grundade en ny religion: Teosofin.

Så, vad sker i det som synes ske? Löpsedlarna och dreven är naturligtvis inte alls det som egentligen är väsentligt. Vi vet att girigheten accelererar med avstånd till rimliga lönenivåer. Är det ingen som har hört ordspråket: Mycket vill ha mer? Hur gammalt är det?

När jag gräver i minnet känns det som om vuxna i min barndom framsade sanningen med en sorts nästan överslätande liten suck. Som om det var synd om den girige. Möjligen kan det ha att göra med att jag är prästson och att girigheten är en dödssynd och att det därför låg i kristen anda att vi skulle tycka lite synd om de som syndar...

Så vad sker då i hemlighet? Är det storkapitalet som städar? Nu ska uppkomlingar och oförsiktiga riskkapitalister bort. Det får kosta - men det gör det alltid. Pengarna kommer ju snart tillbaka. Småspararna åker dit varenda gång. Sist in - först ut. När det är dags, trycker de stora elefanterna på knappen och köper snabbt och elegant till reapris. T.ex. svenska företag som med kronraset går åt som drinkar under happy hour. Ja, sedan går börsen upp och upp. Riskkapitalister och småsparare kommer igång igen. Lånen flödar. Nya obegripliga "produkter" säljs av bonus-speedade mäklare. And there we go again.

OM... tänk om... Om det vore möjligt att istället för att låta de Giriga sväva ner för mjuklanding under gyllene paraplyer. Tänk om det gick att få fram en sorts bromsfallskärmar istället. Skräddarsydda för de giriga. Bekväma och lockande... Snygga också. Och gärna dyra. Men - med en inbyggd bromseffekt... lite empati... lite mindre rädsla... lite kärlek kanske?

Varför funkar det i USA men inte här?

Jag följer med intresse nbc:s sändningar på Internet.
I ett inslag diskuteras AIG-chefernas hysteriska bonusavtal.
- Vi fixar en skatt på 100% om det behövs /fritt översatt och sammanfattat/
Det säger med en mun Sen Robert Menendez (d) New Jersey och
Sen Kay Bailey Hutchinson (r) Appropriations Commitee
Hardball

Det är väl en bra idé, Anders Borg. Ord och inga visor.
I ett annat inslag hör vi Elizabeth WarrenChair.Concressional Oversightpanel. Hon säger:
- Investerare tog jätterisker. Nu väntar de sig att skattebetalarna ska stå för förlusterna /lika fritt översatt och sammanfattat/. Är det inte en väldigt logisk tanke. Ska vi inte ta och tänka den i Sverige också. Och - kanske gå till handling. 100% skatt för giriga. Den som tar en risk står för förlusterna om det går snett. Vilket nytänkande.

KG Bergströms farväl - yrkesgrubbel...

Stor tack- och farvälföreställning. Med sammetsblick i kameran och personliga ord till oss tittare. Ett proffs tar av sig handskarna och går till glömskan.

Det är några meningar.. några repliker... som stannar kvar. Det handlar om makt. Om journalistens makt. Jag tror det är statsministern som bekräftar att "jovisst har KG varit en maktfaktor..."

Jaja...KG och hans kollegor är varumärken och maktfaktorer.
Jag känner att det här är jag inte alls med på. Journalisten är inte till för sig själv eller för att utöva makt, utan för att demokratin ska fungera. Generellt. Journalisterna utgör det yttersta skyddet och bålverket mot rädsla, främlingshat och förödande nationalism.

Har jag makt? Lokal journalist i Sollentuna. I så fall är det en makt som kommer av att tv-tittare och webbsurfare har förtroende för mig. Inte för att jag spelar upp en underhållningsshow som går ut på att JAG i min godhet ställer mig till förfogande, för vilket jag bör dyrkas, högaktas och så småningom avtackas och aldrig glömmas...

Leif i Sollentuna Centrum - ni som har varit där vet vem han är. Vi är helt överens han och jag.
- Man ska stå så hääär, säger Leffe och visar hur reportern i teamet ska stå bredvid kameran och inte synas. Så sträcker han pedagogiskt fram sin arm med fantasimikrofon och visar. Så här ska det vara!

Den som äger berättelsen. Den som har svaren. Det är huvudpersonen. Journalisten eller programledare är en servicefunktion som i den fria programverksamheten är "underlättare", ställer folkets frågor och hjälper medverkande till målet.

Jaja,
Naturligtvis har jag också en släng av hybris. Dessutom är jag envis och oslagbart uthållig när journalistuppgiften går i dagen och läget blir skarpt. En balanserande insikt jag kommit fram till - med goda vänners hjälp - är att vara ärlig. Det är inte lätt - särskilt som det i första hand gäller att vara ärlig mot mig själv.

Bättre född av välmående föräldrar än förtvivlade

Idag kom det än en gång en utredning som påvisar självklarheter. Ett barn som föds av föräldrar som mår mindre bra drabbas redan i moderlivet och står sämre rustat inför födsel, uppväxt och livet totalt sett än barn som blir en älskad del i en välmående familj.

Det kan tyckas som om denna sedan urminnes tider kända sanning skulle utlösa kloka, förebyggande insatser. Att socialpolitiken inriktades på att inte så många ofödda skulle behöva utveckla psykiatriska och fysiska handikapp och bizarra överlevnadsstrategier.

Men utredningar som visar det självklara fortsätter att komma och - arkiveras. Enreprenören i mig ser att lösningen är en total satsning på blivande föräldrar, nyblivna föräldrar och barn, barn och föräldrar i förskoleålder o.s.v. Ingen blivande förälder som behöver och efterfrågar samhällets service och support ska få nej. Kunskapen finns. Engagerade inom vården finns. Men, utredningar kommer och går. Kommer och går.

Tusentals barn mår mycket dåligt bara här i vår välmående kommun. Av någon sorts adminstrativa, eller vad det kan vara, skäl samlas de under skylten: De glömda Barnen. Det finns ett eller två i varje barngrupp och skolklass. Kommunens välvilja omfattar säkert också dessa barn och familjer, men den målmedvetna storsatsningen som på ett avgörande sätt skulle förändra levnads- och uppväxtvillkor för dem vi glömt, finns det inga planer för. Konsekvensen är att brandkårsutryckningarna blir fler eftersom det ur gruppen glömda barn rekryteras knarkare, våldsmän och allmänt farliga karaktärer.

Jag lyfter blicken från skärmen och tittar ut över en blekt vårblå himmel. Det blir en fin dag. Min uppgift är att förvalta den väl. Det brukar jag tänka varje morgon. Och så brukar jag - om jag hinner innan jag somnar på kvällen - fundera över vad dagen som gick hade med sig. Vad jag gjorde. En liten inre resultat- och balansräkning. Fast DET var en dålig metafor.

Prästson - ett brännmärke...

Jag var på en familjesammankomst.

Ett barnbarn fyller två år denna söndag. Många glada barn och vuxna på liten yta. Hög stämning och ljudnivå. Mitt drag av eremit bromsar alltid lusten att bege mig ut i sociala sammanhang. Den självvalda ensamhetens lyx överträffar det mesta. När jag väl är på plats i stojet händer alltid - ja, verkligen alltid - något som jag får med mig hem. Idag kom vi att tala om en replik som min yngste son fällde i telefon när han hörde av sig efter några dagars tystnad:

- Här ringer den förlorade sonen, sa han..

Idag frågade jag honom: Varför använde du det uttrycket?

- Därför att du har sagt det nån gång, ungefär..."Jaha, är det den förlorade sonen som hör av sig?" typ...

Därifrån kom ett sällskap som befann sig inom hörhåll - dvs ett par kvadratmeter med tanke på sorlnivån - in på analysen. Skillnaden mellan tomma ord och fyllda. "Den förlorade sonen" i bibeln är det förstås jag kopplar till. Läst av pappa Torsten så många gånger där i Ingarö, S:ta Clara och Björkhagens kyrkor och predikad över från predikstolarna. Tre ord ger bilden av den förlåtande föräldern som trots att sonen varit på rymmen och till och med försnillat det arv han krävt ut i förskott ställer till en jättestor och dyr välkomstfest när han kommer tillbaka. Av de skötsamma bröderna som stannat hemma bakas en moralkaka som fördöms av den glade, vidsynte och förlåtande fadern. Tre ord.

På hemvägen tänkte jag som jag gjort rätt mycket under senare år. Stigmat att vara prästson i en landsortsförsamling var tydligt. Jag passade aldrig in i rollen. Jag ville inte vara prästson. Långt senare växer istället fram en glädje över en sorts bildning som följde med. Dessa eviga texter som lästes och lästes... Musiken... När kantor Martin Johansson blåste på för fullt i Postludium av Bach, i S:ta Clara kyrka, då skulle man vara bra hårdhudad om inte håret reste sig på armarna. Eller körverken med stor orkester under advent. Jag inser nu att jag, trots att jag oftast satt och längtade någon annan stans, på något sätt fick del av ett kulturarv. Brännmärket har läkt ut. Att pappa Torsten i familjekretsen också läste högt ur favorittidningen Grönköpings Veckoblad ska inte heller underskattas som när jag funderar över vad som formade min karaktär och syn på livet.

Nej, jag blev aldrig vad man kallar religiös. Tron är vars och ens personliga fråga. Kärleksbudskapet i Nya Testamentet är imponerande. Jesus en gestalt med märkliga egenskaper och så Fader Gud som är snar till att förlåta vissa men ställa till rent omänskliga saker för människor som INTE tror... Njae.

- Jag tror, jag tror, jag tror, jag tror, sa gumman och steg ur båten mitt ute på sjön. Och så sjönk hon i havets djup men flöt upp som en kork och skrek:

- Var det inte det jag trodde!!

En av de kortisar som pappa Torsten älskade att berätta. Ofta

Premiär på YouTube

Lärandet är viktigt. För mig. Att i debatt med andra - och mig själv - söka sanningen inåt. Att förstå vad begreppet "vara ärlig mot mig själv" betyder. Självbedrägeriet lurar - lura självbedrägeriet. Jantelagen säger att jag är obetydlig och ska inse och leva därefter i ödmjukhet. Egot vill ha kickar i strålkastarljuset och förstår inte varför jag inte ständigt bländas av framgången ljus. 

Jag tror skådespelaren genom utbildning och växande erfarenhet får med sig bra verktyg att finna sanningen om sig själv och därmed kunna uppnå ärlighet i kommunikationen inåt. Den religiöse har det ju lätt, eftersom där alltid Gud eller Profeten är överordnad jaget. Politikern har det svårare, eftersom idealen och sanningen ska övertyga väljare på  demokratimässan vart fjärde år och däremellan ska hon eller han delta i beslutsfattande som inte alltid ligger i linje med den egna ideologin. Med sanningen inåt. Yrkespolitiker - ja, för dem är det ju ett jobb. För fritidspolitikern skulle ideologin kunna ställa till problem genom allt kompromissande och alla halva löften som ligger till grund för att komma makten nära. 

Något mera konkret nu:

Jag blev inbjuden att vara med på ett möte i det som en gång var Servicehuset på Malmvägen här i Sollentuna. Med energi och handlingskraft från de intensivt politiska åren i slutet av 1960-talet och beslut om miljonprogrammet och make love not war och kollektivboende i olika former blev det av. Idéer hämtades bl.a. från le Corbusier

Hur många projekt har inte startats i detta väldiga komplex. Hur mycket tröstlöshet och uppgivenhet har producerats när idéer fallit till marken. Stupstockarna har sett olika ut. Just nu känns det mindre intressant att granska misstagen. 

Jag går aldrig någonstans utan en kamera eller två. Igår kom de till användning. Vid två tillfällen. När jag gick in i gamla huvudingången Malmvägen 12, stod ett litet gäng killa där och snackade. 

- Ahhh ropade en, kan väl ha varit runt 15, 16 år... Du är tvSollentuna va....... 

I mig händer två saker när jag "avslöjas" av flickor och pojkar just på det här sättet, för det händer ofta. Första reaktionen: Va? Tittar HON eller HAN på LOKAL-TV? Andra: Lycka och en överväldigande känsla av att vara priviligierad och få vara vuxen. Att få berätta om Sollentuna, demokrati och gemenskap och ha så spännande och viktig publik. 

Vi började prata och - rätt som det var hade jag kameran uppe och ett par av killarna började rappa. Det blev något. Och några timmar senare låg filmen på YouTube, för det hade jag lovat. Det var första gången jag egenhändigt laddade upp ett program på YT och fick alltså igår vara med om att lägga ännu en ny kunskap till sortimentet. 

Så själva mötet. Det handlar än en gång om att försöka starta en process. Eller att hålla en rörelse igång. Upp med kameran. En liten, liten billig sak med inbyggd mikrofon. Jag tittade i sökaren och lyssnade. "Har jag inte filmat det här tio, tjugo gånger tidigare"? Jovisst. Och vad blev det? Ingenting. Ibland större motsättningar och mera ilska och irritation efteråt än innan. Men...igår kändes det annorlunda. Jag ska redigera mitt reportage. Det kommer på YouTube, i kabel-tv i Sollentuna och på www.tvsollentuna.se 

Jag är en obotlig optimist, vilket jag trivs med och tar risken att fortsätta att vara. Mötet på Malmvägen var laddat med energi OCH med politisk kraft och till och med en möjlig, ekonomisk bas. Blandad grupp med representaner för många föreningar och intressen. Skönt. Bra dag. Och kul med Malmvägenbarnen, som de ville kalla sig på YouTube.

Asocialt företagande

OK, jag ska vara uppriktig och säga att jag inte riktigt förstår trendbegreppet "sociala företag". Det är något i uttrycket som inte stämmer - inte funkar - inte slår an helt självklara strängar hos mig. När jag följer nyhetsflödet och med stigande förundran ser hur cheferna oblygt tar för sig av pengar deras företag inte har, platsar däremot uttrycket "asocialt företagande".

Men, vad ÄR det för fel på de här människorna? Hur ser de på sig själva och omvärlden. Deras uppträdande är ett hånskratt rakt i ansiktet på dem som varslas och sägs upp och för småsparare som blir utblottade. Uppenbarligen saknas något väsentligt i känslopaketet på toppnivå i svenskt näringsliv (ok - jag generaliserar).

Min vän chefsrekryteraren gick igenom en kris häromåret. Det hände något väldigt stort med honom. Han bytte livsstil, bantade 45 kg och - fortsätter att rekrytera toppchefer. Men, han har andra sökkriterier nu.

- Du vet, berättar han, jag har ju kommit på att under massa år letade jag efter rena psykopater. Jag blir kallsvettig när jag tänker på vilka människor jag placerat på toppnivå i svenska företag, organisationer och myndigheter.

Siewert Öholm ger kristen ultrahöger ett ansikte

Siewert Öholm, journalist, tvmakare och central person inom pingströrelsen gör med en ny tv-kanal den kristna ultrahögern synlig i Sverige. Det är bra. Hittills har taktiken varit att uppträda förklädd i mer eller mindre subversiva rörelser. SLC är ETT exempel. Mal Fletchers Strategic Leadership Consultation presenterar sig som en Europeisk tankesmedja. Med effektiva seminarier fostras ledare inom kristna kyrkor och organisationer i "kristet ledarskap". Religion, ledarskap och politik är ett. SLC håller ledarskapskonferenser varje åt. Flera svenskar - också politiker - finns bland deltagarna.

Att Siewert Öholm nu än en gång stiger in i stålkastarljuset är bra. Det öppna samarbete hans kanal etablerar med amerikanska Fox News välkommet. I den kanalen - som hela vägen stödde George Bush - är den amerikanska ultrahögern stark och tydlig. Tack vara Siewert kan seriösa, svenska politiker nu se sig omkring och sannolikt ganska lätt identivfiera kollegor med våta drömmar om en framtid där fundamentalistisk kristendom har makten i Sveriges Riksdag

"Regeringens" stödpaket

Quel fadaises...

Alla blir så avklädda nuförtiden. Anders Borg först i Uppdrag Granskning. Sedan den svettande Wallenbergaren som i nyhetsprogrammen, stammande fram förklaringar till att SEB lämnat bonusarna och höjt lönerna.

Studioreportern i Aktuellt - om jag minns rätt- gjorde ett rejält magplask i sitt försök att tolka Wallenbergarens tungomålstalande:

- Förändringarna i lönesystemen för chefer inom SEB är ett villkor för att få tillgång till pengar ur REGERINGENS stödpaket... /fritt citerat och med MIN spärrning/

Regeringen själv är noga med att påpeka att pengarna kommer från - just det - skattebetalarna. Vi brukar också kallas småsparare emellanåt. Eller småföretagare som jag råkar vara och därmed färdandes fram genom livet på en populäritetskurva som toppar vart fjärde år. Straxt före valen.

Nej, glöm inte, bästa journalistkollegor att pengarna förloras just nu är småspararnas. Mycket gnäll om sänkta pensioner är det, men de statliga fonderna för pensioner som förlorat i värde är bara en liten, liten del av vad den slitande generationen får ut om tio, tjugo, trettio år. Det blir då som nu: De som är i yrkesverksam ålder betalar merparten av pensionerna.

I min hemma kommun, som vi kan kalla Sollentuna, vilar lugnet. Man skulle kunna tro att det var Djursholm eller Stocksund på tidigt 1940-tal. Dit kom aldrig några kriser. Hit kommer inga heller, det försäkrar både politiker och tjänstemän. Det är i alla fall spännande tider. Jag följer nbc på nätet. Ger en halvtimmes daglig inblick i krisens centrum.

Annars var glädjen stor när Hillary Rodham Clinton och hennes ryske kollega Sergey Lavror möttes häromdagen. Jag är naiv. Och luttrad. Men, naiv. Undrar vad Dimitry och mr P säger hemma i Moscow... Jag besämmer mig för att gilla läget. Obama is still going.

The run away greed

Gary Ackerman, är republikan och har 14 år bakom sig i US kongressens representanthus. I NBC:s sändning på Internet går han till hårt angrepp mot "tio-miljon-männen" som sänkte finansföretaget Merril Lynch och weelade och dealade i förvirringen och krutröken då det störtdykande Lynch med 28 miljarder dollar i årsförlust knuffades ihop med ett annat magnifikt vrak: Bank of America. Nu följer stämningar, utredningar och kanske lägger sig den federala nivån i. I USA kan det straffa sig att vara girig

I SVT:s Uppdrag Granskning 4 mars 2009 spricker fasaden på finansminister Anders Borg (m) när han konfronteras med verkligheten: De tjänstemän som förvaltar (en del av) folkets framtida pensioner triggas att ta risker, eftersom de har i uppdrag att vara bättre än förvaltarna på marknaden. Kan vi vänta oss undersökningar, stämningar, åtal, rättegångar och domar. Eller kanske sparken UTAN avgångsvederlag? Nej, the run away greed förefaller vara en så väl integrerad del av vårt helyllesystem att alla sitter säkert. Och miljonerna - miljarderna - blir där de är. Hos dem de orätteligen tillhör. De Giriga.

Uppdrag Granskning gör ett bra jobb, men jag är kritisk till dramaturgin. Tyngden och allvaret i granskningen - sanningen som levereras - förtas av känslomanipulerande. Musik, svart-vita eller tonade avsnitt... män i slow motion. Det ger distans till verkligheten. Jag gillar inte heller den personligt harmsna ton som flera av reportrarna tryfferar sina röster med. Journalisten ska inte kommunicera sin personliga uppfattning, eller inställsamt markera att hon eller han står på de drabbades sida. Kristina Lagerströms intervjuer står fram som så mycket starkare än den manliga kollegan i just detta avsnitt av serien. Hon är kunnig och saklig och där kan ingen höra att hon skulle vara känslomässigt engagerad i den ena eller andra riktningen. Lysande bra journalist.

Kris i demokratibranschen

Nej, jag är inte alls säker på att rubriken klurar iväg åt det håll jag skriver. Men att den pekar åt det paradoxala tycks vara säkerställt.

Ämnet är politiker och tjänstemän och medborgare och journalister. Har jag varit inne på det förut?

Lokala makthavare som fått vara ifred länge - läs sluppit journalister - blir högröda i ansiktet oavsett politisk färg. Dörrar stängs. "Jag ser ingen möjlighet att ställa upp". Man försöker värja sig.

Det är inte ovanligt att uppleva fullständigt förvirrade politiska representanter och makthavande tjänstemän på andra sidan intervjubordet. Naturligtvis uppfriskande, eftersom många trampar snett och ger svar som inte var meningen skulle komma över deras läppar.

Vilket ansvar har journalisten i sammanhanget. Min tro - och min erfarenhet - säger att journalisten helst ska vara eremit, singel och nått bortom karriäråldern. Lokaljournalisten ska vara noga och pedagogisk och vara god berättare. Hon eller han står utanför alla lokala föreningar och esoteriska grupperingar. Korruption på vänskaplig basis är i Sverige säkert vanligare än att ta betalt för att skriva eller inte skriva. Prata eller inte prata. Journalisten gör sig av med sina vänner - eller har dem väl utanför de sfärer hon eller han ska bevaka.

Tufft? Omöjligt? Kanske det. Men, hur ska jag annars undgå påverkan? Jag har heltidsjobb med att rensa undan så mycket som möjligt av värderingar, förutfattade meningar, rasism, främlingsfientlighet som försöker påverka mig ända in i det skapande och levererande ögonblicket. Intellektet får vässas och syna känslorna vartefter de dyker upp. Riktigt svårt blir det när "Den Onde, Den Gode och - den Fule" radar upp sig för identifiering. Det är ingen tvekan om vem som är Den Gode, det är förstås jag! Den Onde är också tydlig: Den korrumperade politikern, den myglande tjänstemannen, den falske kollegan; jovisst har journalister också uppgiften att granska varandra. Men - hur många gör det? Den Fule är förpackningen av allt som inte är objektivt. Allt som styr mottagarnas tankar åt ett håll jag själv bestämt. Den Fule är min huvudmotståndare. Men, numera går vi mest vänskapsmatcher. När någon ur min publik säger:

- Varför nitade du inte den dumma d-ln? Då vet jag att Den Fule inte fick chansen. Min uppgift som journalist är inta manipulera och 'nita'. Den är att visa upp och ge fakta. Sedan ska mottagaren ta ställning.

Varför är jag inte amerikan??

I Agenda framträder Fredrik Reinfeldt, nylandad från EU-land med dysterkvistar och protektionister. I USA håller Obama några dagar tidigare ett retoriskt fullblodstal till nationen - ja, till The Congress, om man ska vara korrekt. Men - till det amerikanska folket.

Budskapet var klart: "Vi har gjort bort oss! MEN, vi är amerikaner så det här fixar vi. När det är fixat ska vi ha lärt oss att vara lite mer ödmjuka framöver. Och vi ska inte folk i ekonomisektorn som sticker i sina jetplan när de har kört landet i sank. Inte en gång till..."

Det är då jag vill vara amerikan. Få ryckas med. Jag tror det är möjligt. Jag är naiv. Javisst och jag är lycklig för det.

Fredrik Reinfeldt ger inte mycket hopp om annat än piska och tagelskjorta. Men, tänker jag, det är ju den outfitten [sic] vi är framavlade i. Kallt och kärvt och för det mesta har det väl gått åt pipsvängen. Så det är lika bra att bre på från början: Här blir det skitår. Javisst, suckar svensken, skitår var ordet. Och så tar vi och tar oss igenom det hela. På vårt eget sätt.

Vi skulle nog inte ryckas med om Anders Borg ens med utslaget hår skulle köra en Obama på nationen. Och - det behövs ju inte, när jag tänker efter. Vi vet ju innerst inne att vi är bäst i alla fall. Det här blåser snart över. Djävla politiker, djävla bankfolk, djävla journalister.

B

Jag vaknar ur idet

Som en gammal björn. I januari och februari går jag försiktigt. Inne i mina kläder. För att inte stöta emot tyget och bli kall. Men NU är det äntligen Mars och jag sätter kurs mot ljuset. Snart ska energier i mykorrhiza, ängar och blomlådor bekrylla oss och kittla oss överallt.

Själv sätter jag mig så i solstolen. Den bilden är alldeles färdigkomponerad. Jag! Sitter! I! Solstolen! I är blir det så.

Och det där får räcka för att vara tillbaka. Visst är det kul att vara här. Igen. Jag bevakar en massa sollentunabloggar för att hittar roliga uppslag att göra lokal-tv om. Sollentuna förekommer mycket i sfären. Oftast är det folk som har åkt förbi eller varit inne något köpcentrum eller varit i simhallen. Men, några fofästingar har vi också. Jag t.ex. är sollentunabo sedan -97, tror jag det var. Minns inte riktigt.

Så var det med det