OK,
Självrannsakan. Passar bra. En dag av djup, rosslande hosta. Huvudvärk. Ett stråk av självömkan. Hur går det till att genomföra en verkningsfull självrannsakan? Rannsaka betyder undersöka. Först rannsakan sedan dom.
Självrannsakan. Undersöka mig själv. Var är dörren? Ah... jag vet ju. Jag har länge känt det som om jag är på en resa inåt. In i mig själv. Men, det är mera en bild än reale. Jag kanske bara säger att jag tränger längre och längre in i mig själv? Jag kanske bara påstår att jag under det senaste decenniet öppnat många nya dörrar och hittat nya, tidigare slumrande energier där inne. I mitt intre universum - som Hans Viksten talade om. Och säkert många andra också. Min inre oändlighet. Min inre evighet. Allt är möjligen mystik. Ännu en kuliss? Att hålla upp mot världen.
OK. Självrannsakan. Varifrån kommer det drag av apati jag ser så tydliga exempel på hos mig? I en övertygelse om den totala hjälplösheten? Det till synes omöjliga att föra in en sorts inre ärlighet som absolut och grund i kontakter med omvärlden? Oj, va' djupt!
Men stopp där. Det där är ingen rannsakan! Jag är för passiv. Det är ett konstaterande. Varför? Allmän deppighet? Nej, det är ett sätt att smita från fortsatt funderande. Trötthet? Samma sak. Undvikande. Besvikelse? Ja, där finns en del öppningar, men de leder snarare till självömkan.
Jag tror på tvångsmetoder.
Först en lätt koffeinkick av dagens första kaffeslurk.
Därefter ACTION DIRECT
Det ska driva mörkret bort från pannan och skänka ljus åt blicken - och horisonten
