Som snö

Just nu faller snön över förorten. Förkommunen utanför den Stora Staden. Snö; metafor för det mesta. Just nu är det bara snö. Räcker. Täcker och jämnar ut. En stund. Borde minska stress, de här mjuka linjerna. Men jag saknar distans. Snöflingorna innanför kragen sätter gräns för filosofiskt funderande. Flykt. In i värmen. Stugvärmen. Med surrande datorer och fönster utan gränser. Mot allt. Platt och djupt samtidigt. 

Idag blir en nolldag. Ser fram mot att sätta mig i en tandläkarstol på eftermiddagen. Märklig känsla. Ser fram mot tvångströjor av slangar, händer, sugar och smärta; välkomnar verklighet. Det är på riktigt. Jag känner - alltså finns jag. 

Så... jag skriver blogg. På andra dagen.

So what.

Jag är på resa inåt. Bortåt. Hemåt? Det är min egen resa och det är min egen bild av min egen resa. Omöjlig att beskriva med ord. Så varför göra det då. Och varför i en blogg, detta blottarnas verktyg